Sarek 2024 - Saltoluokta till Suorva via Rapadalen och Bierikjávrre

2024-08-20

Introduktion

Mellan 27 juli och 2 augusti vandrade jag ensam mellan Saltoluokta till Suorva via Rapadalen och Bierikjávrre.

Dag 1 - Sáltoluokta till Svijnne och lite till

Tussar av moln dansade framför en silvergrå, delvis klarblå, bakgrund när jag påbörjade min resa med båt över Sáltoluokta. Solen sprack igenom små luckor och målade färg över de branta klippväggarna på Lulep Gierkav. Jag planerade att gå sträckan mellan Sáltoluokta och Sitojaurestugorna på sex timmar för att hinna med eftermiddagsturen över Sitojaure. Den branta stigningen upp på kalfjället avverkade jag i snabb takt, driven av lyckan att äntligen vara på vandring igen efter fem års uppehåll. Mot nordväst låg Sluggá som en sockertopp. På slutet av min vandring skulle jag se den från andra hållet.

Jag ville avverka sträckan på Kungsleden på en dag för att komma in i Sarek. Men den var allt annat än en transportsträcka. Ett öppet och platt landskap bredde ut sig runtom, avbrutet av den distinkta branten på Sjäksjo och den ringlande Ávtsjusjjåhkå nere i dalen. Fotomotiven var många, och jag hade kunnat spendera mer tid här. Men jag tog mig till båten i tid. Efter en fartfylld färd över Sitojaure gick jag mig vidare tre kilometer och slog läger på gränsen till kalfjället.

Båten mellan Kebnats och Sáltoluokta.

Sjäksjo.

Vackra moln förgyllde landskapet.

Stigningen upp från Sáltoluokta, mot nordväst.

Sjäksjo och Ávtsusjjåhkå.

Dag 2 - Till dalen mellan Skierffe och Gierdogiesjtjåhkkå via Njunjes

Molnen låg som ett lock när jag vaknade men lyfte och klarnade delvis under morgonen. Målet för dagen var att bestiga Skierffe och sedan tälta i dalen västerut. Jag gick vidare några hundra meter längs Kungleden, men vek sedan av västerut nedanför en liten snöfläck. Uppe på Njunjes bredde vidderna ut sig. Molnen blev mer och mer dramatiska och förstärkte den karga karaktären av bergen innåt Sarek. En stor renflock stod i siluett på ett krön mot allt detta.

Stor sten vi Njunjes. Gåbddåjávrre i bakgrunden.

Renar på Njunjes. Bassoajavve och Niehter i bakgrunden.

Jag gick ner till de små sjöarna mellan Doaresoajvve och Bassoajavve på gränsen till Sarek. Regnskurar syntes runtomkring mig. Jag anslöt till stigen mot Skierffe och började möta vandrare påväg till och från Skierffe. Nu regnade det stundtals och när jag stannade för lunch nedanför Skierffe vräkte det ner. Mitt knäckebröd vek sig av vätan. Det fanns dock luckor i molntäcket så jag lämnade ryggsäcken och besteg Skierffe. När jag kom till toppen var det helt tjockt av dimma och regn, men efter tio minuter började det klarna upp och jag fick för första gången se det omtalade deltalandskapet. Sjuhundra meter nedanför bredde det ut sig med sina flodfåror, sjöar och sel. På andra sidan tornar Tjahkelij upp sig. Mäktigt. Efter ett tag lät jag kameran hänga vid min sida och lät vyn pränta in sig i minnet.

Onamngivna sjöar mellan Doaresoajávve och Bassoajavve.

Vy från Skierffe mot Lájtávrre.

Skierffe från norr.

Vy från Skierffe mot Tjahkelij.

På väg ner från Skierffe började det regna igen. Jag slog upp tält på Tjasskávárásjv vid den västra bäcken, med vacker utsikt mot den stora glaciären Bårdejiegnja genom tältöppningen. Det var dåligt med vatten bäcken den och jag fick gå åttahundra meter tillbaka mot Skierffe för att hämta vatten.

Nammásj från Tjasskávárásj.

Dag 3 - Höga vägen ner i Rapadalen.

Jag vaknade till halvklart väder med lätt bris. Idag planerade jag att gå höga vägen in i Rapadalen och ta mig till terassen väster om Lulep Vássjájågåsj. Det fanns en tydlig stig att följa som gick ganska långt ner i Tjasskávárásjv, men jag följde min plan och gick upp för Gierdogiesjtjåhkkå för att gå en väg högre upp.

Det var steningt upp för Gierdogiesjtjåhkkå. På terassen söder om toppen glesnade stenarna och hedmark bredde ut sig. Landskapet öppnade upp sig och topparna längre norr ut längs Rapadalen visade sig och lockade mig att ta ut på stegen. Här sprang jag på den första av många flockar fjällripor som jag skulle stöta på under dagen.

Tälplats på Tjasskávárásj. Bårddejiegŋa i bakgrunden.

Från terrassen söder om Gierdogiesjtjåhkkå. Bårddejiegŋa i bakgrunden.

Påväg upp för Gierdogiesjtjåhkkå.

Toppen Niehter blev ett vackert motiv med sin snölega och slingrande bäckar. Jag gick mot passet mellan Niehter och Suorkitjåhkkå. Nammásjjåhkå var bara att kliva över i mina höga kängor. Jag tog en paus här och passade på att ta några foton med min hembygda hålkamera som jag hade med mig.

I passet mellan Niehter och Suorkitjåhkkå träffade jag på vandringens enda snö, men jag höll mig mest på stenen brevid. Efter passet började jag få de första fantasieggande glimtarna av Gådoktjåhkkå, Bielloriehppe och Dielmmá. Jag gick ner mod Buovdajågåsj som kunde passeras torrskodd.

Jag gjorde en liten avstickare mot en höjd direkt västerut från Buovdajågåsj (nord nordväst om Buovdavárásj). Där var det fin utsikt söderut i Rapadalen och ett bra ställe att äta lunch. Därefter gick jag upp mot passet mellan Rådnik och höjd 1119. Polarullen frodades och hade slagit upp sina vita borts längs våtmarkerna. Gräs och mossa i förgrunden stod i stark kontrast mot det karga Vássjá med snölegor i bakgrunden. I passet fanns stuntals en tydligt stig. Jag stötte jag på ett par renar.

Niehter.

Ráhpaädno och Buovdavárásj.

Ren i passet mellan Rådnik och höjden 1119.

Utsikt mot Rapadalen efter passet mellan Niehter och Suorkitjåhkkå.

Upp mot passet mellan Rådnik och höjden 1119.

Efter passet började djärva utsikter mot Rapaselet öppna upp sig. Jag vadade Lulep Vássjájågåsj vid tusenmetersnivån. Vattnet var knähögt, men lugnt. Här mötta jag två tyskar som var på väg åt samma håll. Jag gick ner mot Rapaselet över "terassen" efter vadet. Min plan var att tälta på terassen, men jag hittade ingen uppenbart bra vattenkälla på vägen ner, så jag fortsatte. En tydlig stig gick genom örterna och videt i den frodiga Ráhpavoubme mot vadstället över Alep Vássjájågåsj. Det knähöga men strömma vadet passerades utan större problem. Jag mötte tre äldre svenska män som hade gått strandstigen och tipsade mig att vara beredd på fyra vad innan Svirvakanalen på strandstigen (det stämde).

Jag pressade mig genom tät vegetation för att nå älven och strandstigen. Efter att ha gått den i jämförelsevis kalla och blåsiga höga vägen in i Rapadalen var det som att komma ner i en regnskog vid Rapaselet; det var fuktigt, varmt och bördigt. En flock renar stod och betade på en av sandbankarna i älven med Rapaselet som fond. Tryckande stillhet.

Efter kvällsbestyren var avklarade strosade jag runt och fotograferade med digitalkamera och hålkamera. Det var här jag tog mina bästa bilder med hålkameran, mot Låddebákte. Sedan kom regnet och jag gick in i tältet för kvällen.

Första glimten av Rapaselet.

Nedtröms från vadstället av Lulep Vássjájågåsj.

Ner mot Rapaselet.

Vadstället vid Alep Vássjájågåsj är strax till höger om bilden.

Tältplats vid Ráhpaädno där strandstigen börjar.

Gådoktjåhkkå och Oalgásj med vänner.

Uppströms från vadstället av Lulep Vássjájågåsj.

Stigen längs Alep Vássjájågåsj.

Nere vid Ráhpaädno.

Dag 4 - Strandstigen längs Ráhpaädno och Snávvávágge.

Jag vaknade till molnigt väder men uppehåll och ett par hundra myggor som bidade sin tid mellan yttre och inre tältduken. Dessa störde mig dock inte när jag gick åt frukost i mina myggtäta kläder. Dagens mål var att passera genom Snávvávágge och ta mig norrut, kanske till och med vada Bielajåhkå.

Min färdväg tog mig längs det mäktiga Rapaselet som präglas av den vackra älven som delar upp sig i flertal armar, sjöar och sel. Rapaselet kantas på båda sidor av berg vars toppar tornar mer än tusen meter över älvstranden. Bland de mest karakteristiska är Biellorieppe som tornar upp sig som en vägg på andra sidan älven.

Redan efter ett par hundra meter stötte jag på en djup bäck som jag försökte gå genom, men jag sjönk ner så mycket i botten att lite vatten kom in i skaftet på en av mina höga kängor. När jag närmade mig den så kallade Svirjjakanalen tog jag ur sulorna och ett par sockar, men behöll ett par på. Sedan kom fyra vad utspridda på kanske en halv kilometer. När jag kom till sjöarna Skoarkkijávrátja stoppade jag i sulorna och tog på ett extra par sockar igen.

Oftast gick jag på små otydliga stigar längs älven som ibland tvingade upp mig i vide. Vattenståndet var relativt lågt och jag kunde gå korta sträckor på blottlagda sandbankar. När jag började närma mig Skårkistugan var det ett par partier där jag gick på en ytterst smal jordremsa mellan Rapaälven och några mindre sjöar. Stigen var inte mer än en halvmeter på sina ställen.

Strandstigen längs Rapaselet blev min favoritsträckning av hela vandringen, med utsikten mot Biellorieppe som höjdpunkt.

Imponerande vyer längs strandstigen.

Ibland kunde jag gå på blottlagda sandbankar längs Ráhpaädno.

Vältrampat.

Grumligt glaciärvatten blandas med klart.

Stundtals fick man välja mellan att gå på gräsmatta eller i vide.

Strandstigen längs Ráhpaädno var delvid tydlig och lättvandrad.

Vy mot sydväst där man ser vägen ner från "höga vägen" strax till höger om mitten.

Rapaselet och Biellorieppe.

Biellorieppe reser sig över Rapaselet. Detta var en av de mest imponerande vyerna under vandringen, men det är svårt att förmedla i bild.

Jag hade lite problem att hitta stigen upp mot Snávvávágge bland alla små stigar nedanför, men när jag väl hittade den var den stor och tydlig. Vägen upp bjöd på makalös utsikt ner mot Rapaselet och Rovdjurstorget. Snávvávágge var en intim, skyddad liten karg dal. Från den norra änden av Snávvávágge ser man den skarpa toppen av Jågåsjgaskatjåhkkå kantad av de stora glaciärerna Jågåsjgaskajiegŋa och Oarjep Oalgásjjiegŋa.

Nedstigningen från Snávvávágge är brant och slingrande genom en frodig grönska av blommor, örter och buskar. När jag vågade stanna och titta bjöds jag på en fantastisk utsiker över norra Rapadalen med Rapaälven som slingrande runt Låddebákte i söder mot Guopervágge i norr. Jag slog upp tältet på platån nedanför Snávvávágge med en av Sareks kanske bästa utsikter och bjöds på en fantastisk solnedgång.

Utsikt mot Biellorieppjávrre, Sarvesvágge och rovdjurstorget från stigninen upp i Snávvávágge.

Vy nordväst ut i Snávvávágge.

Vy mot Ålkatj från Snávvávágge.

Vy mot Sarvesvágge från den branta stigen ner från Snávvávágge.

Vy mot Snávvávágge. Det är svårt att förstå att man kan gå där!

Vandringens vackraste solnedgång.

Sarvatjåhkkå och Tjåggŋåris solnedgång.

Utsikt mot Biellorieppe.

Vy tillbaks i Snávvávágge.

Imponerande utsikt mot övre Rapadalen och Ruohtesvágge från den branta stigen ner från Snávvávágge.

En av Sareks vakraste tältplatser? Platsen ligger direkt efter nedstigningen från Snávvávágge.

Jag satt och spanade efter vilt ner mot Rapadalen.

Molnen lystes upp i olika färger.

Dag 5 - Bierikjávrre och Vuojnesluobbala.

Vädret var idylliskt när jag vaknade. Solen sken fläckvis igenom ett delvis uppsprucket molntäcke. Några små molntussar smekte bergens toppar. Jag gick mot Pielaslätten och tog en liten avstickare upp på den lilla kullen som finns längs stigen. Utsikten därifrån var inte särskilt imponerande jämfört med den jag hade från tältet på morgonen. Jag följde stigen och vadade Bielajåhkå vid stigen, där jag kunde hoppa torrskodd över stenarna med mina höga kängor.

Morgonutsikt från tältet.

Bielavárásj.

Vadstället över Bielajåhkå var lättpasserat.

Morgonljus i övre Rapadalen.

Bierikbákte.

Vädret mulnade på och snart började det utlovade regnet. Jag vek av österut och började gå mot Bierikjávrre. Toppen Bierikbákte stod framför mig, mörk och respektingivande. Trots ett ihållande regn kunde njöt jag faktiskt av vandringen och kunde se upp mot Sarvajiegŋa och delar av Bierikjiegŋa, men Bierikbákte var dolt av moln efter regnets intåg. Jag träffade endast två vandrare under dagen.

Min plan var att tälta vid en liten sjö som jag hört ska finnas på en liten hylla norr om Vuojnesluobbala. Men efter att ha slösat en timme på att försöka hitta denna tog jag mig ner och slog läger där Vuojnesluobbala går ihop till en smal fåra. Min gamla regnkläder höll inte helt tätt, så jag bytte om till mitt torra underställ och hängde vandringsskjortan på tork i tältet.

Bielajávrátja och ingången till Basstavágge.

Bierikjávrre och Bierikbákte.

Regnig tältplats vid Vuojnesluobbala.

Bierikjávrre och Basstavágge.

Vuojnesluobbala framför Bierikvárásj till vänster i bild. Sarvatjåhkkå i mitten och Sarvajiegŋa till höger.

Dag 6 - Till Njavvejågåsj.

Det regnade hela natten, men fram mot sju på morgonen började det avta under tiden jag åt frukost. Molnen låg fortfarande som ett lock och dålde bergstopparna men jag passade på att fotografera.

Jag kom iväg runt åtta och bestämde mig för att "gena" över Vuojnesskájdde. Det var inte smart. Visserligen var det imponerande utsikt, men nedstigningen var brant och svårnavigerad. Jag fick få på skrå mellan Vuojnesvárásj och Vuojnesskájdde. Guhkesvákkjåhkå försvann in i en tät dimma och av någon anledning fick jag en väldigt lust att följa den genom dalen. Det får bli en annan gång.

Liehtjitjávrre från knallen nedanför Vuojnesvárásj.

In mot bron över Guhkesvákkjåhkå från knallen nedanför Vuojnesvárásj.

Det var mycket blött efter nästan ett dygns spöregn och nu gick vattnet igenom kängorna och innersulorna var blöta, så jag var inte så noga med var jag satte fötterna längre. Det var ju trots alls näst sista dagen på vandringen. Vuojnesjågåsj var ordentligt vattenfylld och fick vadas. Nära bron stod tre tält och senare på dagen mötte jag ett stort gäng med ca 15 tyskar. Det var helt klart denna dagen jag såg flest människor.

Den första biten efter bron var ganska behaglig, men efterhand blev det blötare och mer vide. Där det inte var vide var det sankmark och bäckar. Jag försökte hålla mig högt upp Njíravbuollda när jag närmade mig renvaktarstugan. Ändå fick jag forcera manshögt vide vid något tillfälle. Men sedan var det lättvandrad men småkuperad hedmark och vid utsikt mot Sluggá och ner mot Stora Sjöfallet.

Jag gick ganska högt, runt niohundra meter, när jag rundade Njavvetjåhkkå. Där var det mycket behaglig vandring på mestadels kråkbär. Jag fick mobiltäckning efter att ha rundat Njavvetjåhkkå och kunde prata med min fru, mina barn och mina föräldrar för första gången på över en vecka.

Jag slog läger efter att ha vadat Njávvejågåsj där den var som bredast. Det var mycket vatten efter allt regn.

Mycket vide, blött och lerigt.

Slugga.

Högt vide kring renvaktarstugan nära Njirávjågåsj.

Vadställe över Njavvejågåsj.

Dag 7 - Till Suorva.

Jag vaknade i tät dimma som lättade framåt åtta. Jag hade stora problem med att hitta stigen mot Suorva. Efter att irrat runt i nära en timme hittade jag äntligen en liten smal stig som efterhand blev större och tydligare. Det var vacker utsikt över Stora Sjöfallet mellan träden i början. Men mestadels var det lera, vattenfylld stig, kärr, myggor och knott som karakteriserade denna sträcka. Några ljusglimtar var det dock: de ståtliga, närmare två meter höga rallarrosorna som stundtals kantade stigen, och ett rött gräs som stod i vacker kontrast mot de vita björkstammarna i rengärdet mot slutet.

Jag satte mig på en sten nära parkeringen och bryggde kaffe medan jag väntade på bussen hem.

Tältplats vid Njavvejågåsj.

Stigen mot Suorva.

Vackert gräs i rengärdet innan Suorva.

Utsikt ner mot Stora Sjöfallet.

Rallarros kantar lerig stig.

Fin kontrast mellan gräs och björk.